Här är den :)
Det tar inte lång tid att läsa den och jag tycker det är värt det.

Han sitter utanför dörren som inte längre öppnas för honom. Det är kallt och mörkt ute och hans klädsel är allt annat än rätt anpassad. Han ger ifrån sig ett litet ljud från sina frusna läppar men det är fortfarande ingen som svarar. Dörrmattan han sitter på är snötäckt precis som allt annat, men han lägger sig ändå ner och kurar ihop sig i ett försök att hålla värmen.
Vart tog sommaren och familjen som påstod sig älska honom vägen?
Han sluter sina ögon och drömmer sig tillbaka.

Det hade regnat den dagen han första gången träffat dem. Han hade suttit på hemmet han tillfälligt blivit placerad på då en liten flicka plötsligt sprungit fram och slagit sina armar om honom. Han fick följa med hennes familj hem och väl hemma satte de sig framför brasan för att torka sitt blöta hår. Sedan dess hade han varit som besatt av henne, han följde henne vart hon än gick och om natten fick han även sova i hennes säng om han hade tur. Emelie hette hon och var den snällaste och mest omtänksamma flicka han någonsin stött på. Varje dag den sommaren hade de lekt tillsammans och han njöt av varje sekund. Hon brukade smeka hans hår och i gengäld strök han sin kind mot hennes, då skrattade hon alltid och tryckte bort honom och sa att det kittlades, då brukade han stryka sig lite mer mot henne eftersom han älskade sättet hon skrattade på. Inte alls så där gällt som andra barn, nej hennes skratt var annorlunda. Det var alltför längesedan han hört det skrattet.

I en lägenhet långt borta från dörren som inte längre öppnas sitter en liten flicka i ett fönster och tittar ut på årets första snö. Hon frågar sin mamma som sitter i soffan bredvid hur hon tror Gustav har det i sommarstugan. Mamma svarar att Gustav har det jättebra, att han hittat nya vänner och att hon lämnat ett fönster öppet ifall han skulle behöva ta sig in, så Emelie behöver inte oroa sig.

Vad mamma inte vet är att fönstret blåste igen redan första natten och att det närmaste han kommit till en ny vän var när ett par jägare ett par veckor tidigare hade gått förbi stugan. Med sig hade de sina hundar och Gustav, som med tiden utvecklat en stark hundskräck, kände inget behov av att bli närmare vän med jägarna eller deras hundar. Sedan dess hade han inte sett någon människa eller ens ett enstaka djur.

- Jag saknar Gustav, säger Emelie till mamma som nu är i full färd med att starta brasan, han älskade brasor, minns du mamma?
- Klart jag minns det Emelie. Men Gustav hade aldrig klarat av att bo i vår lilla lägenhet, han behöver frihet. Det vet du väl? Jag lovar dig att han hittat någon annan som tar hand om honom precis lika bra som du gjorde. Nästa sommar skaffar vi en ny katt. Det blir väl bra?

Utanför dörren som inte längre öppnas ligger en numera snötäckt liten tovig, undernärd kropp, knappt synbar i det nu helt vita landskapet. För Gustav har precis som så många före honom blivit lämnad av någon som påstod sig älska honom.