Varför tror folk att de kan komma fram till mig och prata när jag sitter ensam i stan? Säger mitt ansikte "kom till mig"? Gårdagens incident var.. intressant. Satt ensam i stan i väntan på min kära homie Sandra, från ingenstans kom en gammal man och satte sig bredvid mig. Packad som en sjöman var han. Han hade ingen koll alls på var gränsen går för "personal space" och tyckte det var lämpligt att rapa ölandedräkt i ansiktet på mig. Iallafall, där satt jag helt själv och tvingades lyssna på denne herres livshistoria, om hur hans fru hade alzheimers och inte kände igen honom (sorgligt, jag vet, men.. nej). Ju längre in i historien han kom desto mer emotionell blev han och till slut satt han och storlipa. Verkligen BÖLADE. Min jacka blev blöt. Det värsta var att folk runt omkring satt och asgarvade åt mig. Haha på er själva ni. Lyckades ändå komma därifrån efter en jävla stund. Trevligt.